helena.lovisa

Inget mer klagande. Jag har, mentalt sett, redan gått på lov och trots den lilla gnagande oron om ett nationellt i fysik på måndag är känslan obeskrivligt underbar. Man märker att det ändras när man tycker att det är jobbigt att hå till skolan och skönt att komma hem. I extrema pluggtsunamis längtar man efter skolan för att slippa sitta hemma i total ensamhet med paniken nära till hands. Det löser sig nog det här, trots allt. Hoppet uppe. Hepp!

Okej. En och en halv vecka kvar. Tre prov, två inlämningar, en redovisningar. Vill verkligen kämpa på sista biten nu, men hur mycket jag än kisar ser jag inte ljuset. Varför är det tvunget att slänga in allt svårt i slutet? Och det absolut största problemet är tiden. Den är nämligen ickeexisterande. Vill ha lov. Nu.

Julkänslan börjar infinna sig sakta men säkert och fler och fler prov och inlämningar stryks från den (inte längre) oändliga listan. Jag ser ljuset. Två. Veckor. Kvar. Så. Underbart. Kommer mest troligt slänga mig på golvet efter sista provet och gråta floder av skär lycka. (Japp. Natur har sina fördelar. Lov och pluggfria dagar uppskattas så otroligt mycket mer hos oss.)