helena.lovisa

Inget mer klagande. Jag har, mentalt sett, redan gått på lov och trots den lilla gnagande oron om ett nationellt i fysik på måndag är känslan obeskrivligt underbar. Man märker att det ändras när man tycker att det är jobbigt att hå till skolan och skönt att komma hem. I extrema pluggtsunamis längtar man efter skolan för att slippa sitta hemma i total ensamhet med paniken nära till hands. Det löser sig nog det här, trots allt. Hoppet uppe. Hepp!

Okej. En och en halv vecka kvar. Tre prov, två inlämningar, en redovisningar. Vill verkligen kämpa på sista biten nu, men hur mycket jag än kisar ser jag inte ljuset. Varför är det tvunget att slänga in allt svårt i slutet? Och det absolut största problemet är tiden. Den är nämligen ickeexisterande. Vill ha lov. Nu.

Julkänslan börjar infinna sig sakta men säkert och fler och fler prov och inlämningar stryks från den (inte längre) oändliga listan. Jag ser ljuset. Två. Veckor. Kvar. Så. Underbart. Kommer mest troligt slänga mig på golvet efter sista provet och gråta floder av skär lycka. (Japp. Natur har sina fördelar. Lov och pluggfria dagar uppskattas så otroligt mycket mer hos oss.)

Lättnaden som hälsar på efter ett kemiprov (trots att det gick dåligt) - enorm. Lyckan som infinner sig - obeskrivligt stor. Inget mer prov i Kemi A. Någonsin. (Förhoppningsvis. Beror ju naturligtvis på risken med omprov.) Hallelujah! Unnade mig till och med en pluggfri fredag igår på grund av just detta faktum. Denna dagen spenderas däremot med spanskainlämningar och engelsk roman i min säng med Florence+The Machines nya album i högtalarna. Heelt okej om jag får säga det själv.

Inte bra det här med att sitta med sex säsonger av ett minst sagt beroendeframkallande innehåll i handen. Sex and the City. Var det någon som sa kemiprov nästa vecka? Nej, denna dagen följer jag mitt astro till fullo. Go "sitta och kolla på tv hela dagen"! Dessutom kan man ju nästan påstå att man är sjuk (hosthost) när det låter som att man genomlidit en misslyckad stämbandsoperation?

Och nu var den obotliga skonarkomanen tillbaka. Som jag saknat den sidan av mig själv. (Schizo much?) Men nu är hon tillbaka, och med sällskap av ett par splitter nya bruna kängor med snörning (och här tänker jag sluta upp med att beskriva dem. Fina är de iallafall!). Min andra personlighet har dessutom, trots splitternyaskorfaktumet, börjat sukta efter ett par 13,5 centimeter höga svarta klackar från Nelly. Julklapp till mig själv tro?
Och härmed lämnar jag internet för att sätta mig och titta på mina löövely babies.
/ Shoeaholic no. 1

That's right! Klockan 17:40 denna eftermiddag är det exakt sjutton år sedan jag föddes. Vilket också betyder att det är exakt ett år kvar tills jag ska göra all världens nattliv osäkert. På ett lagligt sätt iallafall.

Dagarna i mitt liv rullar på. Mestadels med hjälp av musik och inofficiella tävlingar i vem som har mest panik inför det stundande provet istället för att faktiskt sätta sig med böckerna och läsa. Himla onödigt att göra något av tiden, right?
Nu när lovet närmar sig har det dessutom blivit en hel del längtande efter det. Och det äter ju också tid från nyttigheterna. Precis som det jag gör nu. Men jag bara vill inte plugga. Eller tänka på det. Eller skriva om det. Och med de orden lämnar jag det ämnet och går raskt över till något roligare:
Som... Vad roligt att det inte regnar längre så att man faktiskt kan uppleva den bästa årstiden en gång för alla? (slutar härmed skriva helt för att min fantasi has hit rock bottom och jag inte kan komma på något bättre än vädret. Update: Nej, jag har inte åldrats till 50+ över en natt, även om alla bevis pekar åt det hållet.)

Det är helt sjukt hur man kan få en fredagskväll att gå utan att göra något alls. Höstspellistan på Spotify går på repeat och varje låt har nog spelats minst sju gånger var. Så underbart härligt att bara ligga i pyjamas i sängen hela kvällen utan att göra något alls.
Igår var Linnea hos mig för lite torsdagslyx. Innehöll våfflor i överdos, inklusive viss sylt+grädde-konst, tjejfilm och delar av den absolut sjukaste humorn någonsin. Och på grund av lite spontant vardagsmys känns veckan inte alls lika jobbig längre. Varför gör man inte sådant oftare?
Imorgon ska jag för den alldeles-för-mångande gången på endast ett par veckor dra mig mot den stora staden för lite föstershopping (eftersom den utmärglade plånboken inte riktigt klarar av den äkta varianten), fika, mat och a grand finale i form av musikalen West Side Story.

Har följt trenden och gått och blivit förkyld. Det var väl inte direkt konstigt och jag borde verkligen inte bli förvånad eftersom tre fjärdedelar av klassen går runt och snorar i melodier. Men ändå, ändå blev jag lite chockad när jag vaknade imorse med tjock hals och täppt näsa. Jag vet inte, kanske levde jag fortfarande på superhjältekänslan sedan boxen i måndags. Men inte längre. Näsan vill liksom inte följa med på duktighetskänslan.

Skolan började för en vecka och jag är redan inne i rutinerna som om lovet bara var en vacker dröm. Matten ligger jag till exempel redan efter i. Hur i hela fridens alla hörs lyckas jag med det? Det måste ju finnas något slags megalogiskt svar till den frågan eftersom jag jobbat stenseriöst och hårt varenda lektion denna veckan. (Well, nästan iallafall. Jag menar, det är ju bara omänskligt att vara koncentrerad varje sekund i en timme och en kvart fyra gånger i veckan.)
Sedan jag senast skrev har jag dessutom utmanat min ickeexisterande atletiska färdighet i spåret och klarat mig över förväntan (typ ljusår över).
Nu faller mina ögonlock ihop inom ett par sekunder. Skälet är antagligen på grund av det faktum att jag kom på att jag egentligen skulle gjort ett par uppgifter i min tegelstensbok, varpå min hjärna kom med förslaget att jag skulle göra detta hemska nu. Icke en chans i universums historia. Typ. Nu ska jag sova.

Imorgon börjar skolan. Imorgon börjar skolan. Imorgon börjar skolan. Imorgon böjar skolan. Imorgon börjar skolan. IMORGON! Den här dagen måste tillhöra en av de deppigaste dagarna på året. Är det liksom officiellt på något sätt, eller har smarta jag kommit på detta helt själv? Och det blir ju dubbelt perfekt när det enda man gör är att försöka klara av iallafall EN låt på nivå medium på tap tap glee. Det gick ju sådär, va? Men solen skiner inte och bra filmer är icke-existerande i skåpet.
Nej, nu blir det skärpning. Det kommer inte bli så illa. Iallafall inte imorgon. Hoppet uppe!