We could be the stars falling from the sky
Skolan började för en vecka och jag är redan inne i rutinerna som om lovet bara var en vacker dröm. Matten ligger jag till exempel redan efter i. Hur i hela fridens alla hörs lyckas jag med det? Det måste ju finnas något slags megalogiskt svar till den frågan eftersom jag jobbat stenseriöst och hårt varenda lektion denna veckan. (Well, nästan iallafall. Jag menar, det är ju bara omänskligt att vara koncentrerad varje sekund i en timme och en kvart fyra gånger i veckan.)
Sedan jag senast skrev har jag dessutom utmanat min ickeexisterande atletiska färdighet i spåret och klarat mig över förväntan (typ ljusår över).
Nu faller mina ögonlock ihop inom ett par sekunder. Skälet är antagligen på grund av det faktum att jag kom på att jag egentligen skulle gjort ett par uppgifter i min tegelstensbok, varpå min hjärna kom med förslaget att jag skulle göra detta hemska nu. Icke en chans i universums historia. Typ. Nu ska jag sova.
Who am I to tell fate?
Imorgon börjar skolan. Imorgon börjar skolan. Imorgon börjar skolan. Imorgon böjar skolan. Imorgon börjar skolan. IMORGON! Den här dagen måste tillhöra en av de deppigaste dagarna på året. Är det liksom officiellt på något sätt, eller har smarta jag kommit på detta helt själv? Och det blir ju dubbelt perfekt när det enda man gör är att försöka klara av iallafall EN låt på nivå medium på tap tap glee. Det gick ju sådär, va? Men solen skiner inte och bra filmer är icke-existerande i skåpet.
Nej, nu blir det skärpning. Det kommer inte bli så illa. Iallafall inte imorgon. Hoppet uppe!
